När Margareta I dog år 1412 härskade hon över Europas största rike. Hon hade lyckats med det som ingen kung förmått före henne: att ena Danmark, Norge och Sverige i en politisk och ekonomisk union.

Eftervärldens skildringar av Margareta I har växlat genom tiderna. I åren efter hennes död hyllades hon som en omsorgsfull och myndig regent som lyckats skapa – och bevara – fred och välstånd i de nordiska länderna. Men samtida dokument vittnar också om missnöje med hennes skattepolitik och fogdevälde, i synnerhet i Sverige. Av sina motståndare karakteriserades hon som både hänsynslös och beräknande. Under mitten av 1800-talet, då skandinavismen var på sin höjd, stod både Kalmarunionen och Margareta i ett visst idealistiskt skimmer. Hon utmålades ofta som en ädel och vis kungamoder vars främsta fokus var de nordiska folkens välmående. Idealbilden kompletterades under 1880-talet med maktmänniskan Margareta vars enda mål var att stärka kungamakten. Här i Sverige sopades Margaretas historia under mattan kring sekelskiftet 1900, då den svenska nationalismen blomstrade och tankar på unioner inte stod högt i kurs.

I dag är intresset för Margareta åter stort. Hon ses numera som en av Nordens mest betydande regenter och sin tids viktigaste politiska kraft.

Artikeln publicerades ursprungligen i Historiskan nummer 1/2020.

Observera att artikeln endast är nedladdningsbar en gång. Nedladdningslänken är giltig i fem dagar efter köpet.